När jag var liten drömde jag om att möta min stora kärlek, gifta mig och leva lycklig i alla mina dagar. Som en riktig saga, men det var något som inte stämde där. Det fungerade inte riktigt så i det verkliga livet.
Jag träffade min första man när jag var 18 år. Vi flyttade ihop efter åtta månader, förlovade oss på ett års dagen och sedan bodde vi tillsammans ett par år innan vi kände oss redo för att skaffa barn. Det är stort att bli förälder, det går knappast att beskriva utan måste upplevas.
Samma år gifte vi oss och levde som vilken familj som helst. Nu hade vi ju helt plötsligt någon annan att ta hand om förutom varandra och hur mycket man än läser och får höra hur lätt det är att glömma bort kärleken när man får barn så händer det. Helt plötsligt är man inte lika tajta längre. Tiden går…
Tre år senare kommer vårt andra barn. Det var inte lika stor omställning som vid första barnet men nu gick nästan all ens tid åt att vara förälder. Vi glömde bort varandra. Visst försökte vi att hitta oss i allt men det var svårt. Men tyvärr slutade bara med att vi blev osams. Vi blev mer som vänner. Vi har alltid kunnat stötta och lyssna på varandra.
Jag har nu i efterhand förstått att jag levde för barnen och vi lät det vara så. Vi kunde aldrig riktigt hitta tillbaka till varandra utan fortsatte att vara mer som vänner. Vi fick barn nummer tre fyra år senare och var nu trebarns föräldrar med allt vad det innebär.
Vi hankade oss fram ett par år till och levde ett familjeliv med arbete, dagislämningar/hämtningar, träning och umgänge med familj och vänner. Sen blev det tvärstopp. Jag ville inte längre leva i ett förhållande utan kärlek, kramar, pussar och sex. Jag ville ha mer än bara vänskap. Visst hade vi det bra, vi hade arbete båda två, ett fint hus, två bilar mm, men det räckte inte.
Det var då jag såg skilsmässa som enda vägen att gå.
Mina barns pappa och jag har en bra relation nu och det har vi haft hela tiden. Det var tufft i början men för barnens skull har vi valt att hålla sams. Det har fungerat bra och barnen uppskattar det mycket.
Min erfarenhet efter mitt första äktenskap är att aldrig glömma bort tvåsamheten, att vårda relationen hela tiden. det går inte att hoppa över det för då går det bara åt ett håll.
Är det fler som känt samma som jag?
Kommenterat på Skilda.nu