Min ryggmärgsskada

Jag skadade mig i en bilolycka i maj 2006 som jag redan berättat lite om för er. Tänkte nu berätta lite mer om vad det var som hände och hur tiden efter såg ut.

Bilen voltade ett varv och jag blev sittandes fastklämd i bilen. Jag var mitt ute på en grusväg och tänkte hur ska jag tillkalla hjälp. Jag började ropa men insåg att ingen kommer att höra mig. Då kom jag på att jag nådde tutan i bilen och började tuta. Jag var livrädd att jag skulle dö där ute helt ensam. Det var ju inte dags än. Jag började prata med mig själv för att hålla mig vaken. Min tanke var att om jag höll mig vaken hade jag kontroll på döden. Jag sa till mig själv upprepade gånger; jag ska inte somna, jag ska inte dö.

Till slut kom hjälpen och jag fördes till närmsta sjukhus för en så kallad traumaröntgen, där de kollar vad det finns för skador i kroppen. Redan där upptäckte dom att min ryggrad var av. Jag hade brutit nackkota C7. Jag fick beskedet att flyttas till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där det finns specialister.

Jag kommer så väl ihåg mina första ord jag sa när beskedet kom om vad för slags skador jag fått:

– Men jag kommer väl att kunna gå igen??
– Troligtvis inte, säger läkaren.
– Jo, men med träning går det väl???

Trodde aldrig vi skulle komma fram till Uppsala, kändes som en evighet. Jag ville bara få allt gjort, operationer, rehabilitering, jag ville hem. Snacka om att man inte förstår någonting om hur långt tid en sån här återhämtning tar. När läkarna sa att jag skulle vara i Uppsala i 3-4 månader höll jag på att få panik. Sen skulle jag flyttas till Örebro för lika lång rehabilitering. Vad händer med mitt liv???

Jag opererades 2 gånger inom 4 dagar för att laga det som var trasigt i nacken. Då fick jag ligga på Niva. Det var nog det värsta jag varit med om. Ligga rakt upp och ner i en säng, med en hård nackkrage som trycker och gör ont som sjutton och inte kunna göra någonting. Inte ens en TV att titta på och en radio att lyssna på. Det var hemskt. Ligga och lyssna på andra som var dåliga och inte kunna se något eftersom jag inte fick sitta upp.

Jag hade väldigt mycket slem i luftvägarna och satte ofta det i halsen. Eftersom jag var förlamad och bara fick ligga ner fick jag inte loss på det och trodde hela tiden att jag skulle kvävas. Det fanns inga larmknappar i rummet där jag och 2 andra låg utan jag fick ropa. Till slut fick dom koppla in en larmknapp till mig. Det fanns sådana men i vanliga fall är dom som ligger där så sjuka att de inte kan larma själva. Mitt minne därifrån är att jag ligger och håller i larmknappen krampaktigt.

Jag var så glad när jag fick flytta till spinalrehabavdelningen (spinalis=ryggmärgen) som skulle bli mitt hem några månader framåt. Det var skönt med miljöombyte och positiv rehabilitering. Vilka goa, rara och underbara människor det fanns där. Om ni tror man ligger på latsidan när du ligger på den här avdelningen har du fel. Det var träning hela dagarna måndag-fredag med paus vid lunch. Jag hade sjukgymnastik 2 gånger/dag och arbetsterapi 2 gånger/dag. Jag var fast besluten att komma tillbaka och leva ett bra liv, för det är verkligen kul med livet. Jag fanns fortfarande och ville fortsätta fylla livet med roliga saker och massor med erfarenhet.

Dagarna gick, hemlängtan blev bara större ju mer tiden gick. Mina underbara barn kom och hälsade på mig varje helg och det slutade alltid med att vi grät allihopa tillsammans. Det var otroligt jobbigt att vara från sina barn så länge, men gud så duktiga dom har varit precis hela tiden.

Den 1 augusti blev det en rehabiliteringsplats ledig på USÖ. Det var dags att ta ett steg närmare hem. Det var verkligen med blandade känslor jag lämnade Uppsala och den trygghet jag byggt upp där. Det var ju bara där jag hade suttit i min rullstol. Mina barn var jättelyckliga när jag skulle komma hem.

Tänk att allt nytt ska vara så läskigt. Det var ju hur bra som helst i Örebro, eget rum med dusch. Och även här en massa underbara människor som på ett eller annat sätt bidragit till min rehabilitering och som än i dag faktiskt betyder mycket för mig.

Vägen hem har varit lång och det finns massor att berätta från den här tiden. Att skiljas från din första kärlek och vara med om en så traumatisk olycka inom loppet av två månader var en mardröm. Det har varit mycket tårar, men skratten har hela tiden varit fler. Jag har vunnit så mycket erfarenheter och varit med om så mycket som jag inte skulle vilja var utan.

Visst fanns det kvällar som jag låg på sjukhuset och tänkte om jag inte skilt mig, skulle olyckan inte inträffat. Tänk om jag gjort si eller så, vad hade hänt då? Det vet man ju inte och kommer aldrig kunna få reda på det.

Det jag vet nu är att det var bäst det som hände med vår skilsmässa, oavsett olyckan. Ingen mår bra i ett förhållande utan kärlek. Trots min stora livsförändring har jag aldrig tvivlat på att träffa den stora kärleken igen.